Besvikelse...
Jag startade på kundservice med vanliga uppgifter: Ta emot beställningar, svara på frågor om återvinnig osv osv. Efter bara ett kort tag, så fick jag avancera upp i en mindre grupp som jobbar mera bakom, med problemlösning, kontakt med säljarna, mera ansvar och kunskap.
Nu ska denna gruppen slås ihop med en annan mindre grupp i en omorganisation, som skall få en ny chef och mera spännande arbetsupggifter, vi ska även få ta över en del av marknadsbiten.
Vi är idag totalt 7 personer i våran grupp, av vilka 2 är mammalediga, jag har det ena vikariatet. Av oss 7 ska fem gå över, och jag fick nu reda på vilka.
Det dom har gått på, är vilka som har varit med längst, inte dom som uträttat mest, är mest framåt osv. Detta innebär att jag kommer få vara med ett litet tag till, tills den mammalediga kommer tillbaka, sedan är det tillbaks till att svar i telefon - där jag började.
Jag har aldrig haft direkt höga ambitioner, velat avancera osv, men nu känns det verkligen skitsurt att inte få "vara med" mer. jag vill ju vidare nu, och utvecklas, och jag VET (dom med för den delen..) att jag gör ett bättre jobb än vissa andra i denna gruppen och personlighetsmässigt skulle platsa bättre i den nya, men ändå väljer dom att resonera såhär.. Jag är bara sjukt besviken just nu ....
Tack, det finns ärliga människor..
För ett par dagar sedan klämde min sambo fast sådana där färdigskurna plasttoningar till rutorna i bilen, vi konstaderade ganska snabbt att dom var väääldigt mörka. Iaf, efter att han åkte iväg på jobb i måndags, så plockade jag loss de som satt i sidorutorna, men den bak fick jag inte bort, vilket medför att jag åkt runt i veckan med ganska taskig sikt bakåt.
Idag på väg hem i rusningstrafiken (och ösregn), stannade jag längst fram vid ett rödljus, konstaterade att jag hamnade lite för långt fram för att kunna se när det växlar till grönt. Jag kollar bakåt, och ser ju att det står en bil bakom, men inte så långt ifrån som jag trodde, så jag bumpar in i den när jag rullar bak... Fruktansvärt klantigt.
Både jag och kvinnan i den andra bilen är tokstressade, så vi konstaterar bara att det blev en buckla i hennes spoiler fram, hon tar mitt regnr och jag hennes telenr och jag lovar att ringa henne.
För en stund sedan ringde jag upp.. Först tackar hon mig för att jag ringer, och tyckte att det var jättegulligt, sedan säger hon att hon har funderat på skadan och hur våra bilar stod, och säger att jag omöjligt kan ha gjort den bucklan, utan den måste ha varit där sedan innan, men att jag gärna fick ringa henne imorgon då hon kunde kika på bilen i ljuset, men DEN skadan kan jag inte ha gjort
Tänk vad lätt hon hade kunnat få den åtgärdad på min bekostnad! Det är nästan blombud på det..
Sanningens Ögonblick..
I övrigt händer inte särskilt mycket.. Jag har fått lite kommentarer i bloggen, och det är skitkul tycker jag! Sedan att jag inte uppdaterar hysteriskt ofta är ju en annan sak.. Har väl helt enkelt inte så mycket att säga just nu kanske?
